Jag började första klass år 2006 och jag minns att det var här jag upptäckte att någonting var annorlunda. I lågstadiet skulle vi lära oss multiplikations tabellen. Detta var ett koncept jag inte kunde förstå som 7 år. Jag minns hur mycket problem jag hade med att förstå och jag lärde mig aldrig hur tabellen fungerade. Jag hade en speciell mattebok som hette Flexbjörn och jag hade stora problem med att ta mig igenom den då jag inte förstod och mina lärare förstod inte heller. Mina lärare var väldigt oföretående i lågstadiet när det kom till mina matematiska problem, jag tvingades räkna med pappers pengar som dom själva hade klippt ut åt mig som förvirrade mig ännu mer och så fort man andades på dom här pengarna flög dom iväg över hela bordet. Redan här var jag extremt frustrerad och ingenting som skulle hjälpa mig gjorde det. Jag fick inte heller använda mina fingrar att räkna på vilket resulterade i att jag satt med händerna under bordet för att kunna räkna på dom i smyg. 

När jag blev äldre och kom upp i mellanstadiet fick jag pröva på massor av olika metoder, jag fick sitta med mattespel som var för svåra. Om jag gjorde det bra fick jag en belöning som ofta var en liten sak, som penna eller ett fint "läppstift sudd". Jag fick också gå till en speciallärare men hon var enbart speciallärare för dyslexi och inte dyskalkyli så det fungerade inte för mig. Så jag slutade. Under mellanstadiet kunde jag också få utbrott och kastade iväg skolmatrial eller i vissa fall hade sönder det. Jag minns ett specifikt minne då jag satt och ritade hela mitt mattehäfte svart i blyerts. 

Jag brukar ofta reflektera över mina tidiga skolår och inser att det inte fanns någon kunskap alls eller resurser som kunde hjälpa mig då. Jag är osäker på hur det ser ut med grundskolan idag men jag vet att det fortfarande är stor okunskap om just dyskalkyli. Jag tycker verkligen det är så extremt viktigt att alla barn får den skolutbildningen de förtjänar oavsett vilka diagnoser eller vilka svårigheter dom har. Jag delar med mig mycket online för att kunna väcka en konversation om det skolan inte verkar ha kunskap om eller inte satsar sina resurser på. Grundskolan var för mig inte en bra start med mina svårigheter och jag har mycket minnen av frustration. Jag hoppas på att man kan lägga ned tiden på barn som behöver extra mycket hjälp.