Det var ett tag sen jag skrev ett inlägg nu. Jag behövde helt enkelt pausa mitt skrivande trots att jag verkligen älskar att skriva. Jag har en hel del inlägg planerade som jag vill skriva och jag hoppas på att kunna göra det. Mycket har ändrats på senaste tiden då jag efter en lång period av att vara arbetslös och inte kunna studera på högre nivå äntligen kommit in på en utbildning på folkhögskola. Jag har bara positiva erfarenheter av Folkhögskola och jag tycker verkligen att det är nånting man bör prova i livet. Folkhögskolan var ett sånt otroligt lyft för mig. Jag tycker att det skulle vara intressant att skriva om hur exkluderad man blir som en person med inlärnings svårigheter inom utbildning. På grund av att jag inte har godkänt betyg i matematik så har jag varit helt utstängd ifrån universitet och yrkeshögskola. Detta såklart har tagit mig väldigt lång tid att komma över.

Att inte få studera vidare åt på mig otroligt mycket då det var nånting jag velat länge. Jag kände mig bara utestängd som om alla dörrar framför mig hade stängts igen med en smäll. Jag har fortfarande inte möjlighet att kunna söka in på universitet eller yrkeshögskola med betyg. Jag har hunnit fylla 21 år och jag har inte fullständiga betyg. Det har tagit mig lång tid att komma till freds med att det är okej att ta saker sen. Jag måste inte ha studerat på universitet än. Jag kanske har fått mitt matte betyg när jag är närmare 25 istället för 18. Jag har fått hanterat mycket avundsjuka som jag inte alls har varit stolt över, men jag har äntligen kommit till freds med att det finns tid och man måste inte göra ALLT under en viss ålder. Det är olika för alla. Detta är nånting som jag tycker är ett problem inom skolvärlden, allt ska vara precis lika och man förväntas ta samma vägar som majoriteten. Sanningen är dock att det är många som tar helt andra vägar men som det inte pratas om och det är enligt mig ett problem. Livet är inte en tävling, och ibland har jag själv svårt att leva efter de orden men jag försöker att komma ihåg det. 

Chansen jag fått att studera en utbildning nu på Folkhögskola känns som en otrolig vinst. Jag är väldigt taggad och nervös inför hösten men det är nånting jag velat prova på länge och jag hoppas på att ha det som mitt jobb när jag är klar med utbildningen, det finns alltid en väg men ibland kan det krävas en del sökande!   

Var ett tag sen jag uppdaterade jag har funderat att starta upp en blogg på en annan hemsida men tills jag bestämt mig för hur jag vill göra fortsätter jag här på bloggplatsen.

Jag tänkte skriva ett inlägg om hur inlärnings svårigheter kan skapa mycket emotionella problem och även gå så långt att det skapar depression. Detta påverkar självkänslan väldigt mycket jag har pratat med många andra dyskalkyliker online om hur dom påverkats av den och många pratar om att det tär mycket på självkänslan och självförtroende. Även för mig har mina problem tagit väldigt hårt och jag har sen jag var liten gått omkring med en depression rotad i en odiagnotiserad diagnos. Jag har även in i vuxen ålder haft problem att acceptera min diagnos och jag tyckte det var alldeles för jobbigt att söka upp information om det och lära mig om det enda tills nu, då jag äntligen börjat studera i det.

Det är viktigt att man hittar samhörighet med andra som kan relatera och att man ställer frågor. Det som hjälpte mig enormt mycket med min självkänsla var att hitta samhörighet med andra människor som gått igenom samma saker, det ger en stöttning. Det tycker jag är väldigt viktigt från ung ålder att man ser sig själv representerad. Ju mer kunskap man har som sig själv desto mer kraft får man därför bestämde jag mig för att ta tag i att studera vad dyskalkyli är och vad det kan bero på. Vad kan jag göra för att det ska underlättas för mig?

Kunskap är makt och ju mer man vet om sig själv desto enklare blir det att acceptera sig själv!

Jag har tänkt att nästa inlägg ska vara boktips på tre böcker om dyskalkyli som är väldigt bra att ha och ger mycket information.

Detta är nånting jag har velat skriva om ett tag och det är enligt norm ganska kontroversiellt, men jag tog aldrig studenten. Jag vet att det är många som inte gör det, av olika anledningar men jag kände ingen som inte hade tagit studenten. Detta är ett sånt intressant ämne att prata om enligt mig då det enligt normen är bestämt att man kommer gå igenom studenten redan från det man börjar i skolan ser man fram emot studenten. Jag hade sen jag var liten fantiserat om hur fantastiskt det skulle bli när jag tog studenten och hur stolta mina föräldrar skulle vara, men den dagen kom inte. Såhär i efterhand är jag glad att jag inte tog studenten för det är okej. Jag tycker dock det är lite känsligt att prata om det här då det är en självklarhet att det är nånting man bara gör. Men nu som vuxen kan jag titta tillbaka och känna att det inte var en sån stor grej. Anledningen till att jag aldrig tog studenten var för att jag valde att hoppa av gymnasiet då jag kände att jag inte skulle få en gymnasieexamen på grund av att jag inte kunde få rätt hjälp att klara det. Detta var såklart inte ett beslut någon var glad med och inte jag heller men för mig såg jag ingen annan lösning. Kort efter att jag slutade ta mattelektioner bestämde jag också att lämna skolan. Såklart är detta ett stort beslut för någon som knappt fyllt 18 än. 

Det svåraste var ändå att jag inte skulle få ta studenten som min klass skulle göra. Jag lämnade efter andra året och jag insåg att jag skulle gå miste om det. Under den här perioden för 3 år sen var jag väldigt ledsen för att jag var avundsjuk. Idag känner jag inte så längre, livet har så mycket annat att ge. Men jag undrar ofta ifall jag skulle fått en rätt pedagogisk hjälp ifall jag hade mått bättre och kunnat avsluta skolan? Samtidigt fick jag uppleva mycket bra saker efter att jag lämnade skolan och jag kunde ta en annan väg. För mig var det Folkhögskola vilket jag kanske skriver ett inlägg om i framtiden. Jag kom och tänka på det här med studenten då min bror tar den i år och jag undrar hur det kommer vara. Förmodligen blir det en väldigt bra dag.    

Jag började första klass år 2006 och jag minns att det var här jag upptäckte att någonting var annorlunda. I lågstadiet skulle vi lära oss multiplikations tabellen. Detta var ett koncept jag inte kunde förstå som 7 år. Jag minns hur mycket problem jag hade med att förstå och jag lärde mig aldrig hur tabellen fungerade. Jag hade en speciell mattebok som hette Flexbjörn och jag hade stora problem med att ta mig igenom den då jag inte förstod och mina lärare förstod inte heller. Mina lärare var väldigt oföretående i lågstadiet när det kom till mina matematiska problem, jag tvingades räkna med pappers pengar som dom själva hade klippt ut åt mig som förvirrade mig ännu mer och så fort man andades på dom här pengarna flög dom iväg över hela bordet. Redan här var jag extremt frustrerad och ingenting som skulle hjälpa mig gjorde det. Jag fick inte heller använda mina fingrar att räkna på vilket resulterade i att jag satt med händerna under bordet för att kunna räkna på dom i smyg. 

När jag blev äldre och kom upp i mellanstadiet fick jag pröva på massor av olika metoder, jag fick sitta med mattespel som var för svåra. Om jag gjorde det bra fick jag en belöning som ofta var en liten sak, som penna eller ett fint "läppstift sudd". Jag fick också gå till en speciallärare men hon var enbart speciallärare för dyslexi och inte dyskalkyli så det fungerade inte för mig. Så jag slutade. Under mellanstadiet kunde jag också få utbrott och kastade iväg skolmatrial eller i vissa fall hade sönder det. Jag minns ett specifikt minne då jag satt och ritade hela mitt mattehäfte svart i blyerts. 

Jag brukar ofta reflektera över mina tidiga skolår och inser att det inte fanns någon kunskap alls eller resurser som kunde hjälpa mig då. Jag är osäker på hur det ser ut med grundskolan idag men jag vet att det fortfarande är stor okunskap om just dyskalkyli. Jag tycker verkligen det är så extremt viktigt att alla barn får den skolutbildningen de förtjänar oavsett vilka diagnoser eller vilka svårigheter dom har. Jag delar med mig mycket online för att kunna väcka en konversation om det skolan inte verkar ha kunskap om eller inte satsar sina resurser på. Grundskolan var för mig inte en bra start med mina svårigheter och jag har mycket minnen av frustration. Jag hoppas på att man kan lägga ned tiden på barn som behöver extra mycket hjälp. 

Någonting som jag har väldigt svårt att förstå är konceptet på vad som är höger och vänster. När jag kör bil har jag fått instruktioner att svänga till höger men jag är säker på att höger är åt vänster och det har hänt så många gånger att jag svängt helt fel trots specifika instruktioner. Detta har varit en stor förvirring för mig under min uppväxt och även som vuxen. Det finns många personer som inte har dyskalkyli som också kan blanda ihop höger och vänster men många med diagnosen pratar om att just vilket håll som är vilket är ett stort problem för dom då det händer regelbundet. Detta relaterar jag mycket till och regelbundet måste jag tänka extra länge på vilket som är vilket. Ett knep jag använt mig av som kan funka är att jag tänker att den hand jag ritar eller skriver med är höger (för jag är högerhänt). Detta funkar inte alltid men det hjälper många gånger. Det kan ibland kännas pinsamt att jag konstant blandar ihop dessa två då det är i sociala situationer och det faktum att det händer väldigt konstant är frustrerande. 

Det man kan göra ifall det är viktigt att man inte blandar ihop dessa är att till exempel måla naglarna en färg på ena handen och en färg på den andra. Ha ett armband på den ena armen, eller sätta fast nånting som representerar vilket håll som är vilket. Detta kan vara till hjälp om man till exempel ska köra bil. Jag har själv använt mig av knepet att ha ett armband eller nånting liknande på ena armen. Detta kanske inte funkar för alla och ibland funkar det inte för mig heller, det är väldigt olika. Att konstant måsta tänka ett extra varv varje gång jag ska gå vänster och ändå gå åt fel håll eller köra åt fel håll är en vardags grej som kan vara ett stort frustrations moment men det är en sak jag försöker att inte tycka är pinsamt. Det är inget fel med att ha problem med höger och vänster men förvirring kan ibland vara total. 

Dyskalkyli är en inlärnings svårighet. Det innebär att man har svårt att uppfatta matematiska uträkningar, svårt med siffror och tal. Många upplever också att dom har svårt att lära sig klockan och att skilja på höger och vänster. Det här blir ofta ett stort hinder i skolan då det inte finns resurser för dyskalkyliker på samma sätt som det finns för personer med dyslexi. Man kan också ha problem med arbetsminnet och sifferminnet. I Mitt fall har jag väldigt svårt med huvudräkning och jag måste ofta upprepa vad en lärare säger för att jag ska förstå vad det frågas efter. Alla personer som har Dyskalkyli fungerar olika, det jag räknat upp är väldigt generella saker som beskrivs när man pratar om detta. 

Dyskalkyli är en medfödd diagnos och är ärftlig, det innebär att om en förälder har diagnosen finns det en chans att deras barn kan få det. Det finns också undantag då ingen av föräldrarna har det eller det inte finns i släkten men det är inte lika vanligt. Ett symptom på dyskalkyli kan också vara att det inte finns någon snabb förmåga att uppfatta antal genom att bara titta på ett antal saker. De olika talsätten som subtraktion, addition och divison kan vara en stor utmaning. Dyskalkyli gör det mycket svårt att lära sig matematik grunder. Många med dyskalkyli använder hjälpmedel för att räkna ut tal, som att räkna på fingrarna. 

Tack vare att dyskalkyli inte är så forskat på finns det dåligt med resurser inom skolan. Det är viktigt att man fångar upp dom barn man misstänker kan ha dyskalkyli och ger dom hjälp att hantera det i tidig ålder. Enligt studier är också dyskalkyli lika vanligt hos både män och kvinnor och tros också vara lika vanligt som dyslexi. 

Jag har funderat länge på att skriva nånting om Dyskalkyli. Jag ser inte så mycket skrivet om det och jag känner för att dela mitt liv med det. Dyskalkyli är en inlärnings svårighet som gör det svårt att hantera siffror och tal, samt många andra olika aspekter som är kopplat till siffror och uträkningar, många som har dyskalkyli kan också ha problem med vad som är höger och vänster. Här ingår också dåligt sifferminne och dålig tidsuppfattning. Jag hade stora problem som barn i skolan då det kom till matematiken. Jag hade bra betyg i allt förutom just matten och jag fick aldrig mer än 3 poäng på prov och inlämnings uppgifter. Då jag växte upp fanns det inga resurser för mig och det slutade med att jag fick utbrott och ibland slängde iväg matteböckerna. Skolan försökte med en del lösningar men inget av det var effetivt för mig och jag fick från grundskolan och upp till högstadiet aldrig godkänt. Ofta hade jag ett stort problem med mitt fokus och kunde inte hänga med under genomgångar framför allt med flerstegs uträkning. Detta ledde till att jag konstant behövde en person som satt med mig och inte lämnade för att hjälpa andra, och dom resurserna fanns inte. 

Samma år jag fyllde 20 fick jag bekräftat att det var Dyskalkyli som hade varit mitt problem under alla år i skolan. Jag fyller nu 21 och jag har nu börjat att lära mig om det och utbilda mig själv på vad det är. Tyvärr finns det så dåligt med resurser för barn i skolan när det kommer till Dyskalkyli och det är nånting jag hoppas ändras. Inlärnings svårigheter kan leda till mycket problem för självkänsla om man inte får det stöd man behöver och det skapar också ett stigma för många.

När jag gick grundskolan i början av 2000 talet hade jag aldrig hört talas om att detta existerade. Det var inte förrän nån gång i högstadiet jag hörde ordet men jag hade ingen information på det. Idag letar jag mycket efter information och läser böcker för att lära mig om hur det uppstår och vad man kan göra. Det behövs pratas om och få representation.